Gibson L-5

Idag ses modellen som en typisk jazzgitarr, då när produktionen började någon gång mellan 1922-24, sågs den som ett par ihop med en F-5 mandolin i en mandolinorkester. Den orkesterformen var en utdöende art, istället blev det jazzgitarristen Eddie Lang som gjorde modellen till sin. Som vanligt handlade det om gitarrens förmåga att skära igenom ljudet som en blåsrytmsektion producerade. L-5 var den första gitarren med f-hål den designades av ingenjören Lloyd Loar efter principer som användes när instrument ur cellofamiljen byggdes. L-5an är i original en archtopgitarr, med en vikt strax under fem kilo. Den har en grantop, en björkrygg och lönnsidor. 

Wes Montgomery spelade stora delar av sin karriär på en elektrisk utveckling och en variant av en L-5 nämligen en Gibson L5-CES (Cutaway Electric Spanish). Wes Montgomery var stilbildande i det att han hade ett så väl utvecklat användande av oktaver i sitt spel. Förutom det var han såklart en mästerlig jazzmusiker, som kunde spela harmonier och ackord inbakade i sitt solospel. Han var också väldigt flink med sin tumme som han använde istället för plektrum, både för upp och nedslag mot strängarna.