Gibson Firebird

Fender dominerade marknaden för elgitarrer i början av 60-talet, till och med Gretsch och Rickenbacker var fräckare än Gibson. Fender erbjöd sina gitarrer i mängd olika coola färger, precis som bilindustrin gjorde, det var toner som Lake placid blue, Dakota red, Shoreline gold och så vidare. Gibsons president Ted McCarty tog hjälp av en pensionerad bildesigner Ray Dietrich för att skapa Firebirden. Firebirden blev Gibsons första solida elgitarr med en genomgående hals, som inte var limmad på kroppen. Gitarren genomgående hals utgjordes av ett laminat av mahogny och valnötsträ, på detta fäste man två tunnare sidopartier i mahogny vilket gjorde att mittpartiet höjdes upp, greppbrädan var i Rosewood och huvudet var omvänt. Vid lanseringen 1963 fanns det fyra format av Firebirden att välja mellan först ut var Firebird I, med en minihumbucker, Firebird III (man hoppade över II) med två humbuckers och en toggleswitch med tre lägen och en svajarm. Firebird V och VII var liknande utformade som III: an men med vissa uppgraderade delar, så som inlays och med ett tune-o-matic stall. Firebird VII var också guldpläterad, de övriga var i nickel.            

Även om designen aldrig blev en storsäljare, så blev den ändå ikonisk på sitt eget sätt och lockade till sig framförallt en blueslegendar från Texas vid namn Johnny Winter. Winter ska ha sagt att han gillade att gitarren kändes som en Gibson, men lät mera Fender med sin mini humbuckers som erbjöd ett mer trebleaktigt alternativ.

Winters föredragna modell var en 1963 Firebird V.